Matte bekänner:
Jag vet inte varför, men jag har en sådan noja att Frasse ska dö när han sover.
Den nojan har funnit sen han va lite och finns fortfarande kvar. Vet inte alls var den kommer ifrån.

En natt när han va liten och höll på och böka och stöka i sängen, trötta som tusan va jag och min sambo. Men valpen ville inte sova, varje gång vi lyfte ner han till sin bädd, så pep han hela tiden. Så han fick komma upp igen. Bättre en bökande valp än pipande. Vet inte varför vi inte lyfte in han i ett annat rum bara, så vi kunde få fortsätta sova. Men efter tag, så kom till ro och somnade och vi också. Efter tag så vaknade jag med ett ryck och jag trodde han va död. Jag lyfte upp han och han va alldeles livlös. Så jag skakade han och han öppnade trött ögonen. Han va ju inte alls död, utan han va ju så avslappnad och trött av allt bökande. Sen hade jag svårt att komma till ro, vaknade titt som tätt och kollade att han andas.

Nu för tiden när man sitter och kollar på tv och Frasse somnar i samma rum, och det blir tvpause och man gå iväg och hämtar te eller gör något annat, så följer han oftast med. Jag vill ju att han ska kunna stanna kvar, fast man lättar på häcken. Men jag vet ju också, att de gånger han har legat kvar. Så har jag stannat till och kollat att han andas och ibland tillochmed lagt handen på och känt efter.

I dag fick jag också en sådan konstig känsla, att han skulle dö.
Jag satt och kollade på film på datan och han gnäller och vill upp i knät.
Frasse är ingen knähund. Han lägger sig till rätta och somnar snabbt.
Jag tycker att det är hur mysigt som helst efter som han gärna inte ligger och sover såhära i famnen. Sen kommer tankarna att han kanske känner att han ska dö och att han vill göra det i min famn.
Vad är fel?

Fan jag måste ta tag i mina problem och tankar.